Cykel är inredning

Cyklar är inredningsdetaljer. Jag struntar fullkomligt i vad andra anser i den frågan. Något så fint som två karbonhästar bör få hedersplats i hemmet. Som sovrums och vardagsrumsväggen. Martins inläggom smart upphängning av cyklar gav oss en spark i baken att göra det som vi så länge tänkt. Hemmafixa. Få lite mer utrymme i vardagsrummet. När jag flyttade in i lägenheten för snart fem år sedan hade jag en lång tavellist och en tanke att ha Fujin på väggen vid sängen. Eftersom jag inte hade någon borr för betongväggar och en list som var lite för lång blev det inget av det.

Alltså vad bra det blev! 
Annonser

A stroll down memory lane – en gång nybörjare

Kittad på nya cykeln 2008. Mobilkamera var inte grejen då. Nej då körde vi liten digitalkamera. 

Det är lite festligt att gå tillbaka lite i tiden. Att bläddra bland gamla blogginlägg och påminnas om att jag en gång var riktigt grön på allt vad cykel hette. Som det här med distanspass.

Mitt första riktigt långa pass i 2007 års upplaga blev runt Brunfloviken runt 4 mil. I dag är det en standardrunda som vi river av en kväll efter jobbet.

Då hade jag hembakade Runekakor i ryggfickan och åt en redan i Brunflo. 2 mil hemifrån. I Marieby stannade jag för att äta upp bananen jag hade med mig. Det var svinkallt tyckte jag och eftersom jag inte riktigt fattat att det faktiskt fanns något som hette skoskydd hade jag- håll i er nu– dragit två svarta tubsockor över mina cykelskor. Jag var så otroligt nöjd och stolt när jag kunde cykla in på gården hemma i Genvalla där vi bodde då. 4 mil var en otroligt lång sträcka då. Jag tränade för min första Vätternrunda och var inte alls van att cykla.

Eftersom alla som ska cykla en vätternrunda behöver göra långa cykelpass (det hade jag minsann läst mig till, det var viktigt) bestämde jag mig för att cykla långt. Det riktigt långa med tidens mått mätt blev från Röjan och till Genvalla. Jag bloggade om det:

I går cyklade jag hem från röjan. 9,7 mil och det blåste till och från tills Hackås, då det började storma. Tungt blev det, jag höll en medelhastighet runt 15km/h och lägre. Då känns det rätt tröstlöst faktiskt. Men hem kom jag fast att det tog lite tid. I Önsved började jag längta efter de chokladbollar jag frös ned efter Cissis kalas. Gissa hur goda de var när jag kom hem!

Det jag inte skrev om var min noja att bli av med cykeln vid första kisspausen i Svenstavik. Jag baxade därför in racern på den lilla toaletten vid OKQ8. Det tog sin lilla tid.

Jag skrev inte heller om att min dåvarande sambo förskräckt utbrast att det gick bra långsamt för mig eftersom jag inte ens hade nått Svenstavik på vad han tyckte var rimlig tid.

Jag skrev inte heller om att jag läst någonstans att alla distanspass ska vara under 75% av maxpulsen och eftersom jag hade en fin fitnesspulsklocka cyklade jag efter den devisen. Att jag inte hade en korrekt maxpuls var inget som jag tänkte på. Det var väl rätt den där formeln bruksanvisningen sa? Det var ju bara det att min puls som ovan cyklist var rätt hög och för att nå under 75% var jag nästan tvungen att kliva av leda cykeln. Men jag trampade på i sakta mak och kände mig väldigt duktig som gjorde som andra sa att jag skulle.

Resan blev som sagt väldigt lång. Jag funderade nog en och två gånger vad jag hade gett mig in på. Minns än i dag hur frusterande det var att svänga av mot Orrviken längs med sjön i stark motvind och knappt ha styrfart.

Taggad till tänderna cyklade jag hem från Järpen till Genvalla helgen efter. En tur på ungefär samma sträcka och hade med mig en gel. Det gick lite fortare den här gången och jag blev så till mig av gelens effekt när benen sprätte som attan efter intag.
Jag klarade min första Vätternrunda och året därefter började distanserna bli allt längre och det hände något med turen runt Brunfloviken i samma veva. Den blev en standardrunda på kvällen.

Jo så var det här med skoskydden. Jag frös inte den gången med tubsockor men fick sen veta att det fanns ändamålsenlig utrustning. Införskaffade ett par varma och fnissade lite framför spegeln när jag provade dem. Som en smurf tänkte jag. Tighsten föressten var och är de bästa jag någonsin haft. Men min kära avkomma har lyckats lägga dem på något bra ställe. Vart vet vi inte riktigt.


 Som sagt en gång i tiden var jag nybörjare.

36 tums mtb – är framtiden här?


Med min knappa skoltyska (obegripligt egentligen eftersom texten är på nederländska, och så en koll på Google translate) förstår jag att det har provats att göra en mtb med 36 tums hjul!? Den ska tydligen flyta rätt fint över rötter och ned för trappor. Tvivlar inte. De där hjulen sväljer troligen en elefant. Artikeln finns här.

Den är rätt söt hojen på bilden. Påminner om något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Ett djur kanske? Eller de där velocipederna från förra seklet?

Men allvarligt, vad tror ni? Kommer skogscyklarna få ännu större hjul i framtiden? Nödvändigtvis inte så stora som cykeln ovan. Eller återgår vi så småningom till 26:a igen? Eller stannar på 27,5?

Nu ska kolfibret lagas!

Vi har mekställ nu!

I höstas fick Fujin en spricka i kolfibret. Troligtvis orsakat av ett par chainsuck. Jag hade lite flyt ändå för sprickan var inte så stor och det gick att cykla vidare på det. Men det måste åtgärdas. Nu äntligen är det på gång. Vi har hittat en kille här i stan som lagar kolfibrer! Inte alls dumt. Vi slipper skicka cyklarna och det var inte så dyrt som jag hade befarat. 

Ett stycket 29:a i en plastlåda. Finn ett fel! tadam…ramen ja!

Nu känns det lite bättre i mitt cykelhjärta. Sprickor i kol är sällan särskilt roligt. Hasse ska tillverka ett litet lätt skydd att sätta på ramen för att förhindra framtida slitage.


Nu är suget efter cykel stort. Jag har en plan att kunna cykla lite vessel och skoterspår helgen efter Vasaloppet. Vi får men jag vill ut.nu.

Det finns intervaller och så finns det intervaller

Jag följer min plan. Sista tuffa passet inför Vasan i går.  Kort och intensivt för att sedan köra lugnt i kväll på spinningen som instruktör (en utmaning) och vila onsdag och torsdag. Eventuellt åka ett lugnt och kort skidpass på fredag. En möjlighet till en extra dag i Storhogna med minusflex på kontot dök upp. Vila lördag och lite extra käk under veckan och examen på söndag. 

Gårdagens intervaller på SkiErgen var de värsta och de bästa jag genomfört på mycket länge. Det finns intervaller och så finns det intervaller.
Det var inget nytt upplägg. Jag har kört dem förut. Det var bara det att jag satte dem perfekt i går. Perfekt i det här sammanhanget var bland annat att jag efter varje intervall på 30 sekunder inte kunde stå utan låg flämtande i en hög vid skiergen. Benen och överkroppen skakade och jag fick hålla i mig för att få världen att sluta snurra. Kunde resa mig upp och dra lite aktiv i ett par sekunder innan det var dags igen. Pulsen skyhög. Tjejen som körde ett hårt cirkelpass bredvid tyckte att det var inspirerande och peppande. Jovars.

10 stycken 30 sekundare med lika lång vila gick ganska fort och mitt i all smärta log jag. Vilade i fem minuter innan jag upprepade setet igen. Hög frekvens och tungt motstånd för att driva upp pulsen ytterligare. Jisses vad kroppen kan levera när hjärnan kopplas bort och allting handlar om att hålla ut. Inte tänka bara göra.

Efteråt en känsla av eufori samtidigt som jag var en hårsmån från att kasta upp. Tanken till en liten käck efter-träningsbild i vårt omklädningsrum blev inte som jag tänkt. Jag behövde få världen att sluta snurra.

Jag är ett litet steg närmare mitt forna pannben och ett steg närmare att våga ta ut mig på trainern igen. På riktigt. Det ger lite självförtroende och känslan av en stark kropp är en skön känsla. Om jag blir snabbare mellan Sälen och Mora återstår att se. Jag vet i allafall att jag längtar efter intervallträningen på trainern.

Jag är lite knäpp, lite galen men jag gillar mig själv. Jag kan om jag vill.